I`m not the only one lying

Det är nu, när det är mörkt, faktiskt för första gången i mitt liv, som sanningen om vilka ens vänner är tränger sig på. Jag antar att jag har blundat, rätt länge. anledningen till att jag helst inte pratar om det, håller det för mig själv är att jag är rädd. Så länge ingen vet något, så länge jag inte berättar hur det egentligen känns och är så kan jag inte förvänta mig något, jag kan inte förvänta mig att någon ska bry sig, prata med mig, lyfta mig. men när jag väl har släppt ut det, visat att jag inte är starkt, bett om hjälp, då är jag helt plötsligt mycket mer sårbar. då vet dom, och hur de reagerar och handlar när de vet, visar hur nära de står, hur mycket de egentligen bryr sig.rädslan för att se det är stor, jag vet inte om jag är redo för sanningen än.